malinewalinnea

Igår när jag cyklade hem från stallet var jag tvungen att stanna .
Jag stannad cykeln och stod där på gångvägen med huvudet riktat uppåt .
Jag tittade på stjärnorna .

Stjärnor är för mig någonting väldigt fascinerande ,
jag tror inte att vi riktigt kan förstå oss på dessa fenomen .

Jag stod i alla fall där , på kvällen , ensam för mig själv , och stirrade upp mot himlavalvet . Kvällen innan stod jag även då och studerade alla de blinkande små prickarna i den mörka skyn , men det slog mig och mitt sällskap att ingen av oss kunde finna lilla karlavagnen eller hitta någon farande satelit .

Jag parkerade i alla fall cyklen och satte mig på pakethållaren därbak . Jag tittade , spejade , kollade och studerade den svarta natthimlen och tänkte på både allt och ingenting . Jag satt där i godan ro och märkte inte alls att minutrarna flöt förbi och att jag plötsligt hade suttit på min mammas cykels pakethållare i över trettio minuter ! Det slog mig att dem där hemma antagligen började undra vart jag tagit vägen och att jag borde fortsätta att cykla den korta biten hem .

Det var då , när jag bestämde mig för att en sista gång låta ögonen längta efter dessa så kallade stjärnor , som jag såg ett av alla brinnande klot falla och försvinna . Jag hade just beskådat ett stjärnfall ! Hjärnsläpp var det som hände därefter när jag skulle lyckas komma på någonting att önska i stundens hetta . Fantasin tog sedan fart och önskandet gick som en dans !

Lilla karlavagnen höll sig dock borta även igår och ville inte alls låta mig finna den bland det otroliga vimlet av solar . Den gjorde mig faktiskt lite besviken måste jag erkänna .

Just innan jag skulle trampa iväg såg jag den , satelliten !
Jag blev så glad att jag skrattade för mig själv där jag stod !

Med ett leende på läpparna cyklade jag sedan den lilla biten hem .
Jag log , för jag hade sett både ett stjärnfall och en satellit .