malinewalinnea

Jag vet inte och jag vågar knappt forma tankarna till ord men jag tror att det blåser medvind för mig just nu .
Jag har kämpat mot alla olika slags vindar så länge nu att benen inte längre har vetat åt vilket håll dem ska gå . Jag har irrat runt så länge nu att det har blivit en stor djup cirkel där jag trampat runt . Men .. Nu känns det som att kastvindarna , för så en tiondels sekund , har stannat upp och drar åt samma håll .
Löven har fallit av träden och de färgstarka bladen ligger ihop kladdade i en grå sörja på marken och det väder vi har är blåst med regn, dag in och dag ut . Trots allt det här så känns det bra . Just nu , i denna stund , spelar det ingen roll att skogen inte ser ut som ett stort eldhav längre och att solen inte värmer mig i kylan, för jag färdas i medvind . Det har plaskat under mina fötter i många många dagar nu och varje gång jag är ute så läcker det in så strupmorna blir blöta . Halsduk och vantar vägrar jag att röra mig utan utanför husets trygga väggar och det är inte en sommarjacka som hänger kvar i hallen . Två månader framåt kommer vårt land slingras in i en enda stor pöl av slask och vi kommer att innerligt längta efter allt som har med den vita julen att göra, och allt bara för att slippa det grå . VI kommer julpynta och köpa julklappar och vi vet redan nu att det antagligen inte kommer vara någon snö på julafton , men trots allt känns det bra .
Vår allas Hjärter Dam har varit en ständigt närvarande vän som från och till följt mig som en ihärdig skugga . Jag har trott att jag velat bli av med henne men nu vet jag inte riktigt vad jag ska tro . Jag kan tänka mig att hon undermedvetet blir ens bästa vän och ständigt håller än i handen . Att vi lätt fastnar i hennes kladdiga men ömåliga nät . Vi trasslar in oss i vår brist på uppskattning av vad vi har och blir sedan så pass bekväma med vår totala handelsförlamning att vi klibbar fast och inte kämpar oss loss . Jag kan helt ärligt erkänna att jag har svårt att vara nöjd med det jag har och att leva i nuet . Jag strävar gärna framåt och rusar fram som en 100 meters löpare dem sista 10 metrarna , men jag vill lära mig att ta det lungt och jag vill lära mig att andas . Det som jag tror det handlar mest om är att jag måste våga . Jag måste våga se på vad jag har och våga hålla kvar det . Inte fega ur och spring iväg till Hjärter Dams tilldragande nät utan våga vända mig om och styra upp vindarna själv .
I min nedtrampade cirkel har jag nu tagit ett försiktigt men hoppfullt tag om kanten upp och jag har nu lyckats klättra en bra bit i rätt riktning . Det blåser på här uppe men på något sätt tror jag att jag klarar av att kontrollera det som händer . En lätt vind kan få mig att tappa taget och falla tillbaka , men på något sätt tror jag att det kommer gå bra . Vad som händer det händer och jag kan inte göra så mycket för att hindra det . Hjärtder Dam släpper långsamt min hand och elden tar fart . Vissa av er andra har medvetet eller omedvetet hjälpt mig med att hålla min eld vid liv och det är bara bäst bäst bäst . Det jag egentligen ville få ur mig var att jag nu ; på ett försiktigt och väldigt tacksamt sätt låter vinden blåsa mig rakt i ryggen i den riktning jag går .