malinewalinnea

 Summering av hemresan än så länge:

- Flygresan Kilimanjaro-Amsterdam gick finfint

- Jag älskar att sova när jag färdas

- Jag tål så lite flyplansmat = superhungrig

- Har ett par gånger fällt en tår eller två när jag insett hur fint jag har haft det och vad jag nu lämnar bakom mig för denna gång.

- Började nästan gråta när jag klev av planet här i Amsterdam och det första jag ser när jag kommer ut i hallen är Starbucks. Första riktigt goda kaffen på vad som känns som år och dar. Svimmade nästan!  

- Överraskade mig själv med att bli överraskad när det kom varmvatten när jag skulle tvätta händerna på toaletten. LYX!

- Om tre timmar får jag träffa min familj!

- Saknar redan Tanziland. 

 

Nu dags att boarda plan nummer två! ☆

 

Väskorna är packade och jag har checkat in på flyget. Praktiskt är jag alltså redo att lämna den här platsen när Paulo om drygt två timmar kommer för att köra mig till flygplatsen. Mentalt - inte så redo. Men det är så livet är jag har haft det så himla bra. Ännu ett fantastiskt äventyr. 

 

Återkommer med avslutningsord. 

Temadagen med fokus på HIV. 

 

Tyvärr kunde vi inte erbjuda våra besökare gratis HIV-test då test-kitten i stort sätt är slut i hela distriktet. Trots det blev det en bra dag som lockade en väldans massa besökare. Till vår hjälp att lyfta detta tunga ämne hade vi den fantastiska utbildningsteater vi samarbetar med, vilka på ett lättsamt men informativt vis lyckas nå såväl barn som vuxna. I kombination med quiz på temat, gåvor, mat och en massa dans avslutade vi Danainis 2016 års projektarbete med att stötta lokalbefolkningen i byn Imbaseni med en fin dag. Förhoppningsvis har våra besökare under dessa lördagar införskaffat nya och fördjupat tidigare kunskaper inom temat rätten till hälsa samt njutit av den härliga gemensakpen. Jag för min egen del kan i alla fall konstatera att jag både inhämtat nya kunskaper och fyllt på kropp och själ med energi, värme och hopp om mänskligheten under de fyra veckor jag spenderat i dessa människors närhet. 

 

LIVET!

 

Nu sitter vi ute på verandan här hemma. Mätta som få efter att (återigen) ha ätit för mycker av Mamas goda mat och ha blivit överraskade av storasyster Tuma som kom hem för lov från sina studier i Dar es Salaam. Har det alltså himla gött!

 

Dagens temadagen med fokus på HIV blev trots allt en himla härlig dag men en massa besökare. Försöker återkomma med en närmare beskrivning imorgon! 

 

Hoppas ni har en fin lördag! 

 

♡

Sitter för mig själv på Tanz Hans. Inser att det är nog är första gången sedan jag kom hit till Tanzania som jag är själv. Det är behövligt med ensamtid. Alla är olika men för mig är det himla viktigt. Jag morgontränade, vi åt frukost tillsamman och sen traskade jag hit. Sitter här och dricker kaffe, lyssnar på musik och skriver. Jag njuter av stunden. Jag njuter av stunden på det där sättet att det känns som att jag skulle kunna sitta här för evigt. Jag njuter av stunden på det där sättet som vi kommit fram till är en definition av lycka, när en inte önskar vara på någon annan plats än där en befinner sig just där och då. Den känslan fyller mig nu. Det välbehövliga med att sitta här för mig själv med mina tankar och på samma gång veta att när jag känner mig klar kommer jag traska hem till huset där Agnes, Baba, Dio och de andra smufflar omkring. Jag kommer traska hem och tillsammans med folket äta den lunch Mama har lagat. Babas hem – den trygga oasen. Hemmet som känns som en fristad från damm, okända människor, picipici’s, skrälliga lastbilar och höns som spatserar omkring. Hemmet där jag alltid känner mig välkommen och omhändertagen.

Jag sitter här och vet att det är tre ynka små dagar tills jag sätter mig på KLMs plan för att påbörjar min resa hem till Sverige. Tre ynka små dagar tills jag måste krama människor jag håller kärt adjö, åtminstone för denna gång. Vemodet river sönder mig inombords. Det är välbehövligt att jag idag sitter här själv för att jag på så vis ska kunna bearbeta den känsan, nosa på vemodet och insikten att just detta äventyr snart kommer till sitt slut. För ett par dagar sedan pratade vi om vikten av att vara ledsen och att gråta. Jag ”älskar ju att gråta” men insåg att jag inte gråtit sedan jag kom hit. Jag känner att känslodepåerna börjar fyllas. Så jag sitter här och känner vemod. Känner en stillsam och behaglig ledsamhet, bearbetar känslorna medvetet och undermedvetet. Blundar, tar djupa andetag och njuter fullt ut av stunden.

Jag sitter här och tänker på hur bra jag har haft och har det. Jag älskar det här landet, staden Arusha, byn USA River där vi bor, människorna, lukterna, familjen, fasen till och med dammet haha, lika mycket som jag gjorde förra sommaren. Jag är obeskrivligt tacksam för erfarenheten att få leva tillsammans med lokalbefolkningen och därmed få en nära inblick i samhället. Visst vore det skönt att ha en dusch med varmvatten och slippa duscha i kallvatten i en utomhusdusch, men jag tror knappt att jag kunde bry mig mindre. Jag trivs lika bra nu som då.

Jag sitter här och tänker på arbetet med Danaini, hur vi administrativt och praktiskt förberett inför de temadagar vi hållit i. Hur vi med tillstånd från distrikt och byledare kämpat för att få ordning på att anordna gratis HIV-test, på hur vi knepat ihop föreläsningar, quiz, köpt gåvor relaterade till temadagarnas fokusämne, de människor vi mött i arbetet och de som stöttat och hjälpt oss länge med vägen. Jag tänker på vårt besök till varma källan, alla de öppna och varma människorna jag träffat, på de nätterna vi dansat, på kulturella skillnader mellan Sverige och detta land, på Babas fantastiska trädgård och på frukten som aldrig tar slut, på alla bilresor i Paulos bil när vi sjungit oss hesa, på massajerna som vallar sina djur, på den obeskrivligt vackra vyn av Mount Meru och Kilimanjaro, på hur den stjärnklara natthimlen gång på gång får mig att tappa andan, på ödlorna och gräshopporna som är både inom- och utomhus, på hur ödet skapar återseenden och att det är okej att leva i en bubbla för en stund.

Och avslutningsvis inser jag att jag nu sitter här och ler. Jag ler med hela ansiktet och är varm i bröstet. Jag får tårar i ögonen och ler medan det trillar en liten tår. Jag ler för att jag vet att jag om tre ynka dagar kommer sätta mig på KLMs plan för att påbörja min resa hem till Sverige och veta att jag har haft ännu en fantastisk sommar här i Tanziland. Jag ler och är så lycklig.

Ingenting är för tillfället helt säkert men det ser inte alltför hoppfullt ut gällande utsikterna att anrodna HIV-testet under morgondagens temadag. Hela veckan har vi jagat svar och information men med bristande gensvar från de människor som vi är beroende av. Det är brist på test-kit i distriktet vi tillhör och det verkar tyvärr som att vi inte kommer få tag på kiten tills imorgon. Mycket arbete som därmed går till spillo men vi har verkligen försökt vårt bästa för att ordna det. Det finns dock en liten chans att vi kan få tag på ett 50-tal test-kit, så vi har inte helt gett upp och håller alla vår tummar för att det kanske kan gå vägen! Utbildningsteater, gåvor, informationquiz och övriga förberedelser är dock klart, så hur som blir det en fullständig temadag. Det är bara så himla tråkigt när det inte blir som en vill, men det är så livet är. Hur som ska vi tillsammans med våra besökare göra morgondagen till en bra och givande dag! 

Till att börja med.... TREDJE AUGUSTI? Vart tar tiden vägen?? Paaaauuuuus! Lyckas för en gångs skull leva i nuet när jag befinner mig här i Tanziland men uppenbarligen stannar inte den faktiska tiden upp för det... Carzyyy.

 

Igår åkte vi till Imbaseni för att möta ledarna där och be om deras godkännande för att få anordna HIV-test under lördagens temadag med fokus på HIV. Med oss hade vi ett brev för ledarna själva att skriva under och ett tillstånd från distriktets sjukhus om att vi har tillstånd att hålla testet. Mötet gick bra och det ska vara OK inför lördagen, phu! Dock är det som så att vi jagar test-kit för sjukhuspersonalen att utföra testen med, vilka det tyvärr är brist på för tillfället.. Vi är i kontakt med distriktschefen och han verkar optimistisk så det är bara att hoppas att det går vägen! 

 

Idag har jag och Agnes varit i stan och letat kondomer i storpack. Vi hittade vad vi sökte men till för högt pris. Då är det tur att vi har vår kontakt Pauline (som jag nämnt tidigare och är en av de sköterskorna som ska utföra HIV-testerna på lördag) som återigen kickar in som en stjärna och hjälper oss att få tag på kondomer till lördag. Kondomerna kommer att delas ut under lördagen! 

 

Dessutom åt vi lunch på ett cafè med den godaste tonfisksalladen jag ätit och, framförallt, en riktigt god kaffe latte som var så stor att den serverades i ölglas. MALLA VAR I HIMMELRIKET! 

Just nu sitter vi och skriver ett brev till byledarna i Imbaseni (där vi håller temadagarna) för att få deras godkännande av att vi ska anordna gratis HIV-test under lördagens temadag med fokus på HIV. Högsta hönset är på det klara med att vi anordnar dessa dagar men då det är flera ledare på olika nivåer behöver vi tala med dem allihop. Om en stund åker vi dit för att lämna över breven och förklara vårt syfte och arbete. Önska oss lycka till! 

Igår körde vi först Jonas och sedan Lisa till Kilimanjaro airport för att de skulle påbörja sin resa hem till Sverige. Vi har haft ett par verkligt fantastiska veckor tillsammans och det sägs väl att en ska sluta på topp? Och topp är vad det har varit! Jag och Lisa har samlat minnen tillsammans i 25 år och Jonas har vi samlat vad som känns som tvår års minnen nu på två veckor hehe. PUSS på människor som får en att må bra! Jag stannar en vecka till och tillsammans med Agnes styr vi på lördag 2016 års sista temadag! 

 

Idag har vi varit och hämtat det godkända tillståndet för att vi ska få anordna HIV-test under lördagens temadag, vilken fokuserar på HIV. WOHO! Nu väntar vi dock på att få hämta gratis test-kit, vilka vi inte vet om de kommer hinna fram eller ej...men på något vis löser det sig! Vad som återstår inför lördagen är att, återigen, prata med ledarna i byn där vi anordnar temadagarna. Allt för att de ska acceptera att vi är där och driver Danainis arbete. 

 

Ser fram emot lördag!