malinewalinnea

Jag har lust att skriva ett riktigt tvättäkta "Hej Kära Dagbok" inlägg .
Jag har så otroligt mycket inom mig men när jag sätter mig här för att försöka sätta ord på vad jag känner, fastnar känslorna innan dem ens hunnit bli ord . Det går inte helt enkelt. Jag vet inte vad jag känner , jag vet inte vad jag tycker , jag vet inte vad jag gör . Jag tycker att jag är bra och är ibland nöjd med mig själv, men jag tycker inte att jag duger . Men då är frågan vem sjuttongubbar jag ska duga för, för andra ? Är inte själva saken att man ska försöka vara sig själv, stolt över det och framförallt nöjd med vad man är ..? Att jag ska tycka jag är söt, rolig, intressant , men nej det tycker inte jag att jag är .

Buu det här var alldeles för allvarligt och jag kan , som sagt var, inte uttrycka mig på ett sådant sätt jag som vill. Så därför blir det inte bra . Nej , jag återkommer imorgon och förhoppningsvis har jag hunnit lyssna på tillräckligt mycket musik för att jag ska ha hunnit sammla ihop mig lite innombords . Nu ber jag en stilla bön till min Ipod att den ska hjälpa mig med min ovishet . Jag behöver helt enkelt en "ligga i sängen, fundera och lyssna" kväll . Antagligen är inte det alls vad jag borde göra för att bli pigga upp mig själv för studen, men för att göra det långsiktigt är det det enda som hjälper . Om ni ursäktar, ska jag nu traska upp för trappen och krypa ned i min stora, kuddfyllda säng och njuta till obeskrivliga toner så som Lars Winnerbäck .

Känslan inom mig går inte på ett bra sätt att förklara med ord. Jag tror att den måste upplevas för att man ska förstå hur jag känner mig. När jag sitter här på stolen bankar mitt hjärta som om jag sprungit ett maraton och jag känner själv att mina andetag är långtifrån lugna. Mina fingrar vill inte riktigt göra som jag vill och lägger mer än gärna in några extra bokstäver i orden. Det gör meningarna så där slaskigt oläsbara och felstavade. Men det är ingenting jag kan göra någonting åt just nu, nu gäller det bara att skriva tills mina hjärtslag är lugna och tills det att mina just nu så svårstyrda fingrar vill göra som jag säger åt dem. Det enda som finns i mitt huvud är att försöka uttrycka mig genom ord.

För knappt en vecka sedan avled en pojke i Stockholm dagen innan han skulle fylla 17 år. Hans namn är Riccardo Campogianis och han gick på Kungsholmens gymnasieskola. Han misshandlades av 5 killar i 16 år åldern vilket ledde till så kraftiga skador att han i söndags avled på sjukhuset. I misshandeln innebar bland annat att gärningsmännen hoppade på Riccardos huvud. Han miste sitt liv vid 16 år ålder.

Det är helt oförlåtligt och det finns inga förklaringar som på något ynka litet sätt av denna hemska historia kan ursäkta vad som skedde den natten. Det spelar ingen roll om Riccardo inte var guds bästa barn eller om han var det, det är inget skäl till att misshandla en levande människa så grovt att han mister sitt liv. Det ska inte spela någon roll. För vilken anledning ger en människa rätten att ta någon annans människas liv?

Vi satt och fikade i gamla stan på eftermiddagen innan jag och mina kompisar satte kurs mot Kungsträdgården. Vi kom dit strax innan 17.00 men lyckades glida in på sidan av scenen långt fram. Folk, folk, det var människor överallt. Helt galet mycket folk var det. Det var tokdåligt väder det blåste halvt storm där vi stod och trängdes. Under manifestationen pratar bland annat programledaren Hasse Aro, polismästare för City Stockholm och socialborgarrådet Ulf Kristersson men ingen gick hem så hos oss lyssnare som Anton. Anton, Anton och återigen Anton, vilken jäkla grabb. På mindre än en vecka har han startat teamet bevara oss från gatuvåldet på Facebook och fått över 88 000 människor med sig. Visst, alla talarna sa sina fina formulerade meningar och hade väl genomtänkta tankar, men det var ingen som på långa vägar var i närheten av hur mycket applåder Anton fick när han talat klart. Det flög omkring en helikopter över området och det hade varit riktigt coolt att sitta däri och se ned över alla oss som var där. Men det som absolut berörde mig mest var när det hölls en tyst minut. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det kändes likt att vi befann oss i en jättelik bubbla. Som att vi i Kungsträdgården för en kort stund blev så otroligt sammanbundna och bara fanns där och då. Att vi var i vår egna lilla värld som för en minut helt stannade upp, medan resten av Stockholm fortsatte som vanligt. Det var tyst, riktigt tyst och det enda som hördes var bruset från runt omkring. Det var en häftig känsla, så stark och så otroligt känslosam. Alla var vi där av en anledning och det att vi inte orkar mera. Allesammans vill vi försöka få bort gatuvåldet från vårt samhälle och det innan det kräver sitt nästa offer. Någonting måste göras och det finns ingen annan väg, och inget annat svar, än att vi måste hitta en lösning.

Jag stod där bland tiotusentals andra människor och vi hade allesammans någonting gemensamt. Vi stod där i vår tystnad medan tankarna och känslor for omkring i hundranittio. Det var en mäktig känsla som på samma gång var så ohyggligt underbart skrämmande. Jag stod där och tittade upp i himlen och jag kommer fortfarande ihåg känslan. Aah, jag är sjukt glad för att jag var där igår och det känns riktigt bra. Det känns bra att jag på något sätt visat att jag inte tycker det är okej för en människa att beröva en annan på dens egna liv.