malinewalinnea

Jag ramlar. Jag står inte säkert på två stadiga ben som helt håller mig uppe trots alla förutsättningar. Jag får i princip aldrig helt stabilt underlag att sätta fötterna på, som jag kan ta mig över med avslappnade steg, utan måste hela tiden vara beredd på att halka till.

Å andra sidan, jag faller inte. Aldrig att jag skulle snubbla till så att jag ramlade, och sedan tillåta mig själv att falla. Jag vågar inte, jag vågar inte falla.

Jag halkade till. På en stor istäckt vattenpöl förlorade jag balansen och kände hur jag direkt började tappa det stabila jag alldeles nyss rört mig på. Snön som innan täckt isen så väl började mina fötter snurra runt och ytan av det stelnade vattnet kom närmre och närmre, jag föll, nästan. Det var så nära, så jäkla nära att jag nästan snuddade vid marken. Då insåg jag att isen, som på långt avstånd ser så len ut, innehöll grus. Grus som skrapade mig när jag nästan föll, när jag nästan slutade kämpa för att försöka resa mig upp.
Då reste jag mig, borstade bort snön från mina kläder och fortsatte att gå.

Jag och Yolanda är riktigt riktigt bra på att ramla. Vi fastnar där och kan varken kämpa oss upp eller tillåta oss att falla. Vi ramlar, snubblar, drubllar, snavar, men aldrig att vi faller. Men nu går vi, hand i hand och vi tänker inte ramla förens vi faller helt. Inte många förstår varför jag är glad, men satan i gatan vad glad jag är. Jag ramlar inte, inte just nu, utan nu går jag. Nej föresten jag går inte, jag skuttar. Skuttar fram med Yollan i handen och vi varierar mellan att sjunga Håkanbråkan och Lasse. Glad, jag är glad och jag hoppas att du min käraste vän går lika stadigt som jag just nu gör. För sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt.