malinewalinnea

Yolanda Aravena

Att ha en riktigt bästa vän. Att ha någon som är lite bättre än alla andra och som du verkligen värderar högt. En person som vet allting om dig och som du själv vet allting om. Någon som du inte behöver utbyta ord med för att veta hur det står till eller om någonting är fel. Tryggheten, det är nog det jag tycker är det allra bästa med riktig vänskap. Att kunna prata om allt mellan himmel och jord, samtidigt som tystnaden kan vara nog så härlig. Någon som du kan lita på i vått och torrt, en riktig bästis.

Jag har en sådan vän och hennes namn är Yolanda. Dig har jag känt i 12 år och vår vänskap började när jag var 5 år. Du var ett år äldre än jag men redan då mycket kortare än mig. Vi träffades när vi var små och harvade runt på tjocka, lurviga shetlandsponnyer. Det jag egentligen kommer ihåg från den tiden var att du hade ett illgrönt platsskelett som nyckelring. Liten som jag var tyckte jag förstås att det var aaaascoolt och, aah, det var väl så det hela började.
Jag ska varna er alla för att träffa någon och bli riktigt bra kompis med den, för jag kan säga att sedan dess har jag inte lyckats bli av med henne! Hon har naglat sig fast och hängt med mig och mitt liv nu, liksom en uppskrämd katt i ett träd. Hon vägrar att lämna mig ifred lika mycket som katten vägrar att klättra ned mot den skällande hunden. Trots allt så är jag faktiskt inte så fruktansvärt ledsen för att du är min kompis och vi har känt varandra så länge. Kanske förvånande men, ja, jag är hemskt, otroligt nöjd med att du finns i mitt liv och för att du orkar med mig i alla med och motvindar som blåser på oss. Visst, det vore fel att säga att jag aldrig velat bli av med dig och det finns självklart korta korta stunder då du har legat högt upp på min shitlist, men aldrig att jag inte velat ha dig som bästa vän.

Men lite det jag sa tidigare, det bästa är tryggheten. Medan åren går hinner man inte riktigt se allting som händer och riktigt förstå hur mycket man hinner med, men oj vad vi har hunnit göra saker. Alla de hundratals gånger vi suttit i våra sängar fram tills det blivit ljus och bara pratat, pratat och pratat. Det spelar ingen roll om jag ser ut som "hejkomochhjälpmig" eller om jag kommer i finaste plaggen för du står ut med mig i alla fall. Alla gånger vi suttit på bussen hem "dagen efter" och inte kunnat stå upp för att vi skrattat så av synen av oss själva och allt som hände kvällen innan. När vi släpar oss ur sängarna klockan 05.30 och cyklar hela vägen till stallet, hur snygga är vi då på en skala? Haha. Jag tror, och framför allt hoppas jag att alla här inne har eller får en sådan bra vän som jag har och får uppleva allt det sjuktroliga vi gör tillsammans.

Du var 5 år när jag lärde känna dig och nu är du 18 år. Det är ett ganska bra tag och jag hoppas att du aldrig kommer att tröttna på mig och klättra ned mot den skällande hunden, för jag lovar att jag aldrig ska göra det. Idag tar du studenten och jag är så otroligt stolt över dig. Du är något utav det bästa i mitt liv och min allra käraste vän. Käraste, käraste, Yolanda, Yollis, Yollan, Fiskbulle, Guldis och sist men inte minst, Ylleboll.

Vi är lördagens änglar som virvlar i stan.