malinewalinnea

Jag får skylla mig själv , enbart mig själv .

För jag kom där gående i godan ro , rak i ryggen och med fasta steg . Trots att det precis hade fryst på , och fast jag visste att vägen jag skulle gå var täckt av hala fläckar av is , så gick jag . Jag såg den på långt avstånd , det var alldeles perfekt långt för att kunna ta ordentlig med sats och få upp en bra fart och sedan kunna glida riktigt långt . Den istäckta marken låg framför mig och jag kan inte skylle på att jag inte såg den . Jag tog sats , fick bra med fart och kastade mig sedan ut på isen , och jag gled . Allting runt omkring blev till en enda stor röra av sträck där jag snurrade fram utan att kunna stanna . För dem första varven var kul , riktigt roliga faktiskt , men efter sisådär tio varv började det bli för mycket . Det är då man försöker stanna , sakta in farten så att bilden utav omgivningen övergår från stäck till att bli en bild igen . Men farten ville inte sakta ned och jag slutade inte snurra . Utan att jag riktigt märkt det hade jag tappat kontrollen över snurret och jag for omkring som bambi på isen .
Nu står jag där , vinglig och dan , och vet inte riktigt vad jag ska göra . Jag har slutat snurra men huvudet är fortfarande yrt och jag har absolut ingen balans . Det jag ska göra nu är att jag måste ta mig bort från isen och försöka få tillbaka min balsan . Tillräckligt mycket balans för att återigen kunna gå . Jag kan inte skylle på att jag inte såg all is , för det gjorde jag . Jag antar att jag bara ville snurra lite , låtsas att jag kunde rå över balansen utan att behöva falla . Allting är totalt oskyldigt och utan något större allvar ,
men jag får helt enkelt skylla mig själv .