malinewalinnea

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja , men det spelar egentligen ingen större roll . För det som var , var att jag med slutna ögon precis klivit av bussen och kände hur den stora lysande pricken på himlen värmde mina kinder . Kisande mot solen stod jag sedan och beundrade den klarblåa himlen som bredde ut sig ovanför mig . Det var skönt att stå stilla och låta skavsåren jag lyckats få på fötterna vila en stund . Det var då jag insåg att det antagligen inte skulle komma ett bättre tillfälle än detta , att gå utan skor för första gången i år ! Så av knöt jag skorna och började traska hemmåt . Den ännu inte uppvärmda asfalten kylde ned mig och gruset liksom stack mig under fötterna . Trots det var jag lyckligare än vad jag har varit på länge där jag strosade fram , förbi lekparken som en vårdag som denna var full av barn , små trehjulingar , barnvagnar och mammor . Jag såg nog ganska lustig ut där jag gick med skorna i handen , handväskan dinglande runt omkring mig och små skrattande för mig själv . Men vad brydde väl jag mig om det , jag var glad och toknöjd med läget ! Och när jag gick där på gångvägen mellan husen , med busshållsplatsen och alla barnen bakom mig , och inte trodde att det kunde bli mycket bättre , började min käraste iPod att spela Lars Winnerbäcks "Kom" . Då kunde det absolut inte bli mycket bättre än så .