malinewalinnea

Jag vill gråta . Jag vill gråta så att rasar och smäller ,
så att det känns som om himlen nästan rasar ned på mig .

Jag vill skratta . Jag vill skratta så att världen bara snurrar ,
tills det att det krampar i magen och jag inte kan stå upp längre .

Så känner jag mig just nu , så otroligt skör .
Skör är faktiskt det perfekta ordet att beskriva det med , känslan som jag riktigt består av nu .
För det känns som om jag springer i motvind med regnet som gör allting ännu lite tygnre , och en enda liten kastvind kan lätt få mig att rasa , ramla , falla utan stopp . Just nu krävs det så lite för att jag ska sjunka som en sten , släpt i en spegelblank kärn .
På samma gång känner jag mig tacksam över det allra minsta . En harmoni som sköljer ibland över mig och som visar vad jag har . Det stod en kille och spelade saxofon idag , i den parken som jag och Yolanda gick igenom , och han spelade Jeff Buckleys Hallelujah och solen lös på alla människorna . Sköra som vi var , bräckliga och sårbara , fick han oss och stanna upp och lyssna . Lyssna , och nästan börja gråta där vi liksom smalt in parkens alla färger och intryck . Nu , flera timmar efteråt finns han fortfarande i mitt huvud . Han gör mig glad och lugn inombords .

Sedan gick jag hem från bussen med min iPod som sällskap och bara andades . Andades stora andetag och såg mig omkring , och det var då som jag upptäckte att det regnade . Små men tunga droppar föll ned från den blåa himlen och lämnade avtryck på både mig och marken . Där jag gick mellan regndroppar och villor lös solen på mig och fick mig att le . Den fick mig att le eftersom livet är ganska bra i alla fall . Le eftersom jag återigen tänkte på att Lasse faktiskt har rätt när han säger att ;

Livet är en dans på rosor , men det är en dans med svåra steg .