malinewalinnea

Adjö allesammans.

Livet vill sig inte bättre än att jag tyvärr måste sluta rida Trasan.

Dem här fem åren som jag har ridit här har varit de bästa någonsin.

För mig är den här gården det bästa som finns. Det är min fristad, platsen dit jag alltid kan åka och strunta i allting runtomkring. På något vis rinner alla tankar och funderingar av mig när jag ser de gula byggnaderna och sedan går in genom dörrarna, som är egentligen är alldeles för svåra och tunga att öppna. Då kommer den så välkomnande känslan och omfamnar mig och låter mig tänka på ingenting alls. Stallgången kanske inte är dammfri och tvättstugan kanske svämmar över vissa dagar, men det spelar inte så stor roll tycker jag. Jag tycker att den här gården är den bästa gården i världen. Nästintill perfekt, för mig är den perfekt.

Jag kommer att sakna varenda ryttare, ägare, ponny, häst, hund och katt som finns här. Det är ett storts stall, men det finns inte en enda som jag egentligen tycker illa om. Jag kommer att sakna er så att det gör ont.

Sen har vi dem, de små grabbarna som tror att de allihop är störst, bäst och vackrast. Våra alldeles egna ponnyungar, härligare skulle vi inte hitta hur länge vi än skulle leta! Sedan vill jag börja med att på en gång klargöra att ni inte under några omständigheter får växa ur era ponnyer. Aldrig, inte en chans. Ni får i sådana fall värva nya kids, för ett stall utan ponnyer är inget riktigt stall. Faktiskt. Dessutom får ni hålla er i skinnet och vara snälla mot varandra trots att ni är monster allihop. Ponnyungar, ni är mina favoriter. Kära ni!

Min uppgift är att sjunga, nu får ni ta över. Det behövs någon som sjunger tycker jag. Det är jobbigt att höra på, men det lättar liksom upp. Ni får också dricka någon extra kopp choklad och diska koppen efter er. Nu är det ju också så, att jag har lite idéer för mig. Jag tänker framförallt på hur det ska se ut när man rider. Snälla folket, för min skull, matcha utrustningen när ni rider. . Dressyr = matchande schabrak och benlindor, så är det bara. Kom ihåg hur jag har tjatat på er i flera år nu, och jag måste säga att ni har allt förbättrat er en aning. För min skull...

Slutligen vill jag be om den största tjänsten jag bett någon om. Jag ber er av hela mitt hjärta ta väl hand om den som gör mitt hjärta lyckligare än någon annan. Jag antar att ni förstår att det är världens bästa Skurtrasa jag syftar på. Vi har haft roligt tillsammans i fem år nu och förra året var nog det bästa för både henne och mig. Ingen annan gång är hon så glad som i terrängen, det är utan tvekan det bästa hon vet! Kan ni dessutom tänka er att Travartrasan gick på 66,05% i dressyren! Helt otroligt, jag har aldrig varit så förvånad som när jag fick tillbaka protokollet den dagen. Hon är som en humla, hon kan egentligen inte men hon gör det ändå, och det bättre än vad de flesta andra gör! Det finns ingen som gör mig så glad som hon, hon är den bästa jag vet. Om ni därför skulle kunna ge henne en liten klapp då och då skulle jag vara så tacksam. Om ni mumlar någonting om att jag hälsar till henne varje dag och tänker på henne, så skulle jag inte vara så ledsen. Hon gör mitt hjärta lyckligt.

Vi får se om det är någon annan liten häst som behöver mig, och vi syns väl under några vackra dagar, kära ni. Massor av kärleksfulla kramar, Malin.