malinewalinnea

Den  13e augusti lyfte flygplanet från Tanzanias mark och den 14e augusti landade jag och Frida på svensk mark. Vi flög in över Arlanda och Sverige har nog aldrig sett så svenskt ut. Skog, skog, skog vart än vi såg när vi kikade ut genom den lilla flygplansfönstret. Luften var svalare att andas trots att solen lyste och sommarSverige strålade, så mycket mindre fuktig jämfört med den luften vi andats under de tidigare sex veckorna. Vi traskade fram i korridorerna med våra handbagage och upprepade gång på gång någonting i stil med "vi är hemma, vi är hemma, herregud, vi hemma nu". Vi fick våra bagage och när vi kom ut i stora hallen stod våra familjer där och väntade på oss. Det var så himla fint att se dem, det kändes som att jag hade kunnat krama dem för evigt.

 

Att komma hem var en av de konstigaste och mest oklara upplevelser jag varit med om ur ett känslomässigt perspektiv. Att sätta sig i en bil där avgaserna inte läckte in i kupén, som hade bälten och som inte var smyckad med diverse dekaler och loggor, det var konstigt. Att komma kliva ur bilen och traska in på baksidan av huset hemma hos mamma och pappa och se att allt såg likadant ut, det var konstigt. Att lägga sig ned i det nästan onaturligt gröna gräset och titta upp i himlen var konstigt. Det sista var märkligt både eftersom jag nästan överhuvudtaget sett en grön gräsmatta under hela min utlandsvistelse men också för att den ljusblå himlen jag tittade upp på gömde samma stjärnor som den himlen jag tittat upp på i Tanzania. Saknaden, vemodet, alla miljoner känslor var nästintill lamslagande. Jag var så himla glad för att var hemma hos mina kära men så jävla ledsen för att ha lämnat Tanzania och de människor jag träffat där.

"Hur har du haft det?" har folket frågat sedan jag kom hem. Ja vad tusan ska jag svara? Jag har haft det bra. Så fullständigt livsomvälvande fantastiskt obeskrivligt bra. Ändå är det ingenting som jag riktigt kan sätta ord på, som jag kan förklara så att någon förstår och vad jag riktigt menar. Det är frustrerande att jag aldrig kommer kunna ge en rättvis bild av allt jag fått uppleva men jag blir rörd bara av att tänka på engagemanget som folket här hemma har visat inför jag och mina reskamrater har haft för oss därnere. Såhär knappt två veckor efter hemkomst börjar jag komma in i vardagen igen, börjar finna mig i att det är här i Sverige jag är och jag börjar hitta tillbaka till rutiner. Däremot har jag kvar känslan i bröstet, den finns där som ett klot fyllt till bredden av kraft, vilja och kärlek. Jag hoppas att jag aldrig tappar bort den.

 

Jag kommer föralltid vara tacksam för den här sommaren och för den här resan, att jag fick vara en del av Danaini project och dess arbete. Den här sommaren har gett mig mer än vad jag någonsin kunnat drömma om, min tacksamhet är större än störst. Jag hoppas att det här bara var början på min dröm om att arbeta med mänskliga rättigheter och då framförallt barns rättigheter. Jag tycker det är en för himla fin början.

Sommaren i Tanzania 2015, jag älskar dig.
Denna upplevelse med dig är det bästa jag har gjort i mitt liv.


Malin