malinewalinnea

”Ska vi besöka vattenfallen vid Mount Meru?”

”Ja alltså coolt med vattenfall. Hur tar vi oss dit?”

”Vi åker buss en bit och sen går vi, det tar ungefär 3 timmar. Nej det tar kanske 1.5 timme.”

”Okej vi kör!”

1.5 timme är ju inte så farligt ändå tänkte vi, även om vi hade ett hum om att den 1.5 timmen skulle innebära en ganska brant terräng att ta sig uppför. När vi nu är hemma igen och redo för sängen kan vi konstaterat att dagen var långt ifrån vad vi som inte varit där förut kunnat tänka oss och att vi idag har hajkat i drygt 7 timmar. MALIN NILSSON HAR HAJKAT I 7 TIMMAR. Ändå, bra dag.

Dagen började med att vi slapp åka någon av de livsfarliga bussarna in till stan utan blev upplockade av familjen som har det safariföretag som vi åkte med och fick åka safaribil in. NICE sa vi, en gång mindre när vi behöver riskera våra liv i de där hemska bussarna. Väl framme i stan började vi vår promenad uppför en del av foten av berget Mount Meru.

Jag kan inte riktigt sätta ord på idag. Jag vet inte om jag kan säga att dagen har varit toppen eller så himla mycket inte min grej haha. Det går inte att räkna alla de gånger mamma och pappa försökte få med mig på en av alla deras miljoner ”supermysiga långpromenader i Arlandaskogen för att plocka bär eller svamp”. BANG säger jag bara. Jag gillar inte riktigt skogen, att traska runt bland i skog och mark är inte min grej. De gånger jag tycker att skogen är riktigt fantastisk är när jag var ute och gick med Katten eller när jag befinner mig på hästryggen. Jag förstår att folk älskar den, men nja för min del. Vi kan säga som så att att hajka runt på ett berg i 7 timmar inte är min grej. På samma gång har det landskap jag befunnit mig i varit helt otroligt. Det har varierat mellan bergsbyar som påminde om de samhällen som hobbitarna bor i i Sagan om ringen (nej jag har aldrig sett Sagan om ringen), skogar som liknade den svenska tallskogen och på andra ställen har vi tagit oss fram i den mest grönskande djungeln och vildmarken. Vi har promenerat på konstant uppstigande stigar, fått gå sällskap av de barn som bor i samhällena längre upp på berget, hasat oss ner för leriga sluttningar och klättrat uppåt för en brant där vi i stort sätt hängde i rötterna längs marken för att få hjälp att ta oss uppåt. När vi väl kom fram till vattenfallet, efter att bitvis ha vadat i det klaraste vattnet man kan tänka sig, gick det inte att bli annat än imponerad. Dånet från vattnet som föll och träffade berghällen, resulterade i fuktigfuktigt luft och mynnade ut i en bäck som slingrade sig fram i en natur som man annars bara ser i dokumentärfilmer på National Geographic – så vackert. Vi konstaterade att det inte riktigt kändes på riktigt när vi gick där. Hetsen i Arusha var långt bort och det kändes mer som om vi befann oss på en plats där de borde funnits dinosaurier eller där de fick inspiration till den plats där filmen Avatar utspelar sig.

Det kanske allra märkligaste på hela dagen var det sista som hände. På väg ner önskade vi att familjen Safari skulle råka komma körande igen och skjutsa hem oss så som de gav oss skjuts in till stan. Familjen Safari kom inte men när vi trötta står i havet av bussar och motorcykeltaxis nere i stan och ska försöka ta oss hem kör det förbi en safaribil och tutar och vinkar åt oss. Bilen stannar en bit fram och det slutar med att han ger oss skjuts hem. Vad är oddsen att vi lyckats slippa dödsbussarna både på väg till stan och hem från stan? Så nöjda att vi nästan grät haha.

Hur som. Å ena sidan så skulle jag säga att jag liksom lite irriterad av att gå i skogen i timmar. Man blir skitig och halkar och det är otympligt med ryggsäck. Å andra sidan är jag så himla glad över att vi har fått se allt som vi har sett idag. Dagen bjöd på en aktivitet som var långt mer fysiskt krävande än vad jag tänkt mig, det var bitvis tuff terräng för ovana terrängvandrare som oss. Jag är glad att jag är så pass stark som jag är i ben, mage och rygg, men jag kommer nog ändå vara lagom öm i kroppen imorgon skulle jag tro hehe. Så, som med allt annat som jag upplever denna sommar i Tanzania så kan jag inte beskriva detta dagsäventyr rättvist med ord, men det var helt fantastiskt. Dessutom var mitt sällskap som vanligt bäst hehe.