malinewalinnea

Idag innebar den först av fem temadagar och denna lördag fokuserade på funktionsnedsättningar. Det blev inte precis som vi tänkt oss, såklart, men jag sitter här hemma nu och är trots allt så himla nöjd med dagen. Vi hade önskat att det kom mer människor och lyssnade men är så himla glada för de som kom. Det var en himla massa barn som kom och på något sätt så är det ju där det kanske är lättast att sprida nya tankegångar. Föreläsaren Rams, som själv lever med funktionsnedsättning, var super.

Det har varit en tuff dag psykiskt. Vi träffade bland annat en man med hjärtproblem. Imorgon har han tid för konsultation och sedan operation för att åtgärda problemet, men han saknar pengar för att det hela ska genomföras. En mamma kom med sin 14 åriga son som lever med grov funktionsnedsättning och är oförmögen att ens röra sig själv. Mamman är ensamstående efter att pappan gått bort i aids och både hon själv och sonen är smittade. Ett syskonpar kom, systern döv och brodern mentalt funktionsnedsatt. Utöver detta kom många barn. Med min enorma förkärlek till barn var det både jobbigt och fantastiskt att få träffa dem idag.

När vi slutligen var klara för att åka hem satte jag mig i bilen, satte på Beyoncés ’I was here’ och sen grät jag. Det här var första temadagen och vi fick umgås med vuxna och barn som lever här. Jag tror ingen människa i världen på riktigt skulle kunna gå oberörd från en dag som denna. Jag hoppas i alla fall det, av hela mitt hjärta. Jag är så fruktansvärt glad för idag, för att vi förhoppningsvis har sått ett litet frö och kanske spridit i alla fall en tiondels ny tanke hos någon av de personer som kom.

När vi kom hem och pratade om dagen med Baba talade han om att det finns en hel del elände här och avslutade som alltid med ett ”Välkomna till Tanzania”. Efter bara sex dagar här har jag, vi, sett mycket som skiljer sig från den värld jag brukar leva i. Barnet med trasiga flippflopp och söndertrasade kläder kommer jag nog se framför mig ett tag framöver. På samma gång vill jag fälla ytterligare någon tår av glädje och denna gång när jag tänker på hur många människor som jag sett le den här dagen. Vi har lekt och lekt och dansat och dansat. Små kidsen på två år rör sig bättre än vad jag, Nicco, Frida och Agnes gör tillsammans haha.

Tufft och fantastiskt fint.