malinewalinnea

Sitter för mig själv på Tanz Hans. Inser att det är nog är första gången sedan jag kom hit till Tanzania som jag är själv. Det är behövligt med ensamtid. Alla är olika men för mig är det himla viktigt. Jag morgontränade, vi åt frukost tillsamman och sen traskade jag hit. Sitter här och dricker kaffe, lyssnar på musik och skriver. Jag njuter av stunden. Jag njuter av stunden på det där sättet att det känns som att jag skulle kunna sitta här för evigt. Jag njuter av stunden på det där sättet som vi kommit fram till är en definition av lycka, när en inte önskar vara på någon annan plats än där en befinner sig just där och då. Den känslan fyller mig nu. Det välbehövliga med att sitta här för mig själv med mina tankar och på samma gång veta att när jag känner mig klar kommer jag traska hem till huset där Agnes, Baba, Dio och de andra smufflar omkring. Jag kommer traska hem och tillsammans med folket äta den lunch Mama har lagat. Babas hem – den trygga oasen. Hemmet som känns som en fristad från damm, okända människor, picipici’s, skrälliga lastbilar och höns som spatserar omkring. Hemmet där jag alltid känner mig välkommen och omhändertagen.

Jag sitter här och vet att det är tre ynka små dagar tills jag sätter mig på KLMs plan för att påbörjar min resa hem till Sverige. Tre ynka små dagar tills jag måste krama människor jag håller kärt adjö, åtminstone för denna gång. Vemodet river sönder mig inombords. Det är välbehövligt att jag idag sitter här själv för att jag på så vis ska kunna bearbeta den känsan, nosa på vemodet och insikten att just detta äventyr snart kommer till sitt slut. För ett par dagar sedan pratade vi om vikten av att vara ledsen och att gråta. Jag ”älskar ju att gråta” men insåg att jag inte gråtit sedan jag kom hit. Jag känner att känslodepåerna börjar fyllas. Så jag sitter här och känner vemod. Känner en stillsam och behaglig ledsamhet, bearbetar känslorna medvetet och undermedvetet. Blundar, tar djupa andetag och njuter fullt ut av stunden.

Jag sitter här och tänker på hur bra jag har haft och har det. Jag älskar det här landet, staden Arusha, byn USA River där vi bor, människorna, lukterna, familjen, fasen till och med dammet haha, lika mycket som jag gjorde förra sommaren. Jag är obeskrivligt tacksam för erfarenheten att få leva tillsammans med lokalbefolkningen och därmed få en nära inblick i samhället. Visst vore det skönt att ha en dusch med varmvatten och slippa duscha i kallvatten i en utomhusdusch, men jag tror knappt att jag kunde bry mig mindre. Jag trivs lika bra nu som då.

Jag sitter här och tänker på arbetet med Danaini, hur vi administrativt och praktiskt förberett inför de temadagar vi hållit i. Hur vi med tillstånd från distrikt och byledare kämpat för att få ordning på att anordna gratis HIV-test, på hur vi knepat ihop föreläsningar, quiz, köpt gåvor relaterade till temadagarnas fokusämne, de människor vi mött i arbetet och de som stöttat och hjälpt oss länge med vägen. Jag tänker på vårt besök till varma källan, alla de öppna och varma människorna jag träffat, på de nätterna vi dansat, på kulturella skillnader mellan Sverige och detta land, på Babas fantastiska trädgård och på frukten som aldrig tar slut, på alla bilresor i Paulos bil när vi sjungit oss hesa, på massajerna som vallar sina djur, på den obeskrivligt vackra vyn av Mount Meru och Kilimanjaro, på hur den stjärnklara natthimlen gång på gång får mig att tappa andan, på ödlorna och gräshopporna som är både inom- och utomhus, på hur ödet skapar återseenden och att det är okej att leva i en bubbla för en stund.

Och avslutningsvis inser jag att jag nu sitter här och ler. Jag ler med hela ansiktet och är varm i bröstet. Jag får tårar i ögonen och ler medan det trillar en liten tår. Jag ler för att jag vet att jag om tre ynka dagar kommer sätta mig på KLMs plan för att påbörja min resa hem till Sverige och veta att jag har haft ännu en fantastisk sommar här i Tanziland. Jag ler och är så lycklig.